Ni får inte tro att mitt liv stannat upp dom senaste veckorna. För det har det absolut inte! Härmed bjuder jag på ett urval ur mina instagrambilder.

Jag vet. Det är förjävligt av mig att bara försvinna sådär. Utan att ens berätta det för er. Men jag åkte till mamma i några dagar. Eller en vecka närmare bestämt. Har hälsat på pappa också och haft såndär mysig familjetid som så sällan blir av.

Angående saknaden efter Robin så går det upp och ned. Jag har varit ensam så himla lite sedan han åkte till Kina för två veckor sedan, så när jag väl blir ensam så vill jag bara storgrina för att han inte är hemma, och sedan blir jag arg på mig själv för att jag aldrig skulle bli en sån som levde ett liv som kretsar kring någon annan. Jag skulle ju bli en såndär självständig, händig kvinna. Så jag kämpar på och kniper igen vart ända litet hål där ledsna känslor håller på att trilla ut. Men så underlättar det ju när man har en fin familj och fina vänner. Utan dom så vore jag nog ingen alls.

Idag har jag sprungit i eljuspåret. Herregud. Vem fan trodde det efter 6 års slöhet? Inte jag iallafall. Jag har bestämt mig för att göra det till en vardagsrutin, det där med motion. Vi får se om jag fortfarande håller fast vid mina ord imorgon.

Jag har inte behövt sova ensam en endaste natt hittills. Mia har varit här hela helgen och hållit mig sällskap. Och i eftermiddag kom Lady på besök, så jag slipper sova ensam även inatt. Men det är svårt, det där att vara ifrån Robin, och att inte kunna nå honom precis när jag känner att jag vill eller behöver. Jag får hindra mig själv från att skicka iväg sms om hur mycket jag saknar honom, för jag vill att han ska ta vara på sin resa och slippa känna dåligt samvete över att jag sitter här hemma och längtar.

Jag är så tacksam över mina vänner. Jag tror jag varit för dålig på att säga det, och dessutom låter det så klyschigt att säga det såhär när jag är ensam och sällskapssjuk. Men mina vänner är verkligen något extra, och det vill jag att dom ska veta om. Att prata gamla minnen med Mia kan vara en av mina favoritsysselsättningar. Man har ju kommit varandra nära genom åren, och delar många minnen ihop. Och det gör liksom ingenting att vi inte träffats på länge - man vet vart man har varandra ändå. Det är fint.

Nu har jag lämnat av min kärlek på tågstationen. Den 2:a juni åker jag dit igen och hämtar en brunbränd kille som spenderat fem veckor med några av sina bästa vänner i Kina. Gud vad jag kommer sakna honom. Har nog inte riktigt fattat det än. Att han åkt.

Vad jobbigt det är när sommaren känns så långt bort men samtidigt tillräckligt nära för att tillåtas känna längtan. Jag är så sjukt less på att plugga nu. Skulle hellre jobba, komma hem på eftermiddagen och vara ledig på riktigt. Sina studier har man alltid flåsande bak i nacken, hur man än vänder och vrider på sig så flåsar dom med vidrig andedräkt. Skaffa tandkräm. Förfan.

Dags för utgång!

Nu är det mindre än en timme kvar tills tre år har gått sedan han och jag blev vi. Jag sitter i skrivande stund på min ganska hårda sängmadrass på mitt boende i Härnösand och saknar honom lite extra nu när det snart är dags för vårt datum.

Trots att dessa år har passerat så kan jag fortfarande känna pirret i magen när jag träffar honom efter en kort tid isär. Sanningen är att jag tillochmed kan längta efter honom när han är på sitt jobb och redan har åkt hemifrån när jag vaknar på morgonen. Men mest längtar jag efter honom när jag är i Härnösand på pluggvecka och han är hemma i vår lägenhet i Östersund.

Man blir töntig av kärlek. Man blir det - säg inget annat. Inte kunde väl jag tro att jag skulle träffa en människa som jag skulle värdera så högt och kalla för töntiga smeknamn. Men så hände det mig också. Jag träffade den bästa killen som finns, och som kompletterar mig och älskar tillbaka. Och det är nog det finaste som finns. Att få älska och att älskas - av min Robin.

Jag är lite sur för att ni inte är fler som följer mig på instagram. Om ni hade följt mig där så hade ni bland annat vetat vad jag åt till middag igår OCH massa andra superviktiga saker. Sen kan det visserligen handla om att Robin, som är mindre aktiv än jag, har fler följare. Jag är lite tävlingsinriktad vetni. malinwiksten heter jag, om ni skulle råka ha glömt.

Ni vet när man har bokat in ALLT på samma dag. Allt från läkarbesök till 75årsmiddag. Idag är en sådan dag.

Gustav och Johan har byggt ett galet välgjort landskap ute i ladugården på pappas gård. När jag var liten brukade jag också bygga landskap. Överallt byggde man och skapade. I sandlådan hemma hos farmor och farfar med kusefinerna, bland pölarna på grusgången hemma i mon och på isen med kinderäggsfigurer hemma hos Hille. Jag och Hille lekte förresten massa andra lekar, men som jag hoppas att mina egna barn aldrig kommer ta efter.

Jag har haft en så himlarns BRA helg. Igår blev vi bjudna på påsklunch av mina fina svärisar och på kvällen bjöd vi hem folk på fest. Idag har jag legat på soffan mest hela dagen, det är faktiskt först nu efter 18 som jag ryckte upp mig, tog en dusch och städade lyan efter gårdagens bravader.

Nu har instagram kommit till android. Om ni vill följa mig där med så finner ni mig under namnet malinwiksten. Vi hörs!

Impulsåkte på påskmiddag i Ånge hos lilla mamma. Räknade ut i efterhand att resorna tog lika lång tid som självaste besöket. Men det var det värt. Titta bara på efterrätten!